Lill-Gottfrids farfar Gottfrid är en ganska bestämd och besvärlig gubbe. Det har han egentligen alltid varit, men när han nu hamnat på sjukhus är det ännu värre. Farfar skriker, spottar ut tabletter och skriker på sköterskorna. Han känner sig inspärrad och då finns det inte mycket att vara glad över. De flesta tycker att Gottfrid är jobbig, men inte Lill-Gottfrid. Han har alltid tyckt att farfars vrede gjort livet mer spännande.Det finns en sak som skulle kunna göra farfar lite gladare. Att en sista gång få se huset vid havet som han byggt helt själv. Huset på klippan som farfar och farmor bodde i ända tills hon dog. Lill-Gottfrid tar sin farfar på orden och tillsammans börjar de planera för ett sista äventyr.
Rymlingarna är en fin skildring av vänskap och det starka band som kan finnas mellan barn och mor- och farföräldrar. Boken väcker minnen hos mig. Minnen om sommarlov hos äldre släktingar, där nästan allt var tillåtet, där dagarna kändes oändliga, där mormor var den som plåstrade om och ingav trygghet. Rymlingarna kan läsas på egen hand, men ännu hellre högt tillsammans med någon.
