Wow alltså! Jenny Jägerfelds nya bok
Mitt storslagna liv har fått mig att ömsom skratta, ömsom gråta. Som så många gånger förr skriver Jägerfeld om det svåra med humor som vapen. Och hon gör det så himla bra. I
Mitt storslagna liv överträffar Jägerfeld sig själv. Jag kan i alla fall inte minnas att jag skrattat så ofta och högt när jag läst hennes tidigare böcker.
Sigge, hans mamma och två småsyskon har flyttat in hos mormor i hålan Skärblacka. Tanken är att familjen bara ska bo där tillfälligt, tills mamma har hittat nytt jobb och ny lägenhet. Sigge däremot tycker att de kan stanna, för mormors hus är himmelriket. Det är inrett i 50-tals stil med flipperspel, jukebox och en äkta Chevrolet. Dessutom är mormor inte den som bryr sig om regler och vad andra tycker. Hon är den hon är i sina skinnbyxor, högklackat, bomberjacka med silverpaljetter och guldhalsband. Men bäst av allt är att Sigge äntligen har chansen att reboota sig själv. Innan sommarlovet är slut och det är dags att börja på den nya skolan ska han bli en ny människa. Planen är att bli populär. Ja, omåttligt populär.
Sigges försök att förändra sig är medryckande läsning. Det är tokroligt och jag bara älskar berättelsens karaktärer; Krille Maräng med sina knasiga filmidéer, Juno med den turkosa peruken, Majken som alltid PRATAR HÖGT och Bobo som endast kan ett fåtal ord. I allt det roliga dyker dock allvaret upp. Det gamla livet i Stockholm med utanförskap och ständiga påhopp av andra elever gör sig påmint. När dessa minnesbilder dyker upp hos Sigge förstår man att han vill reboota sig själv. Det sorgliga är bara att någon annan har satt normen för vad som är rätt eller fel. Det sorgliga är att acceptansen för det annorlunda fortfarande är så låg ibland.
