Välkommen tillbaka till Emanuel Kents smått kaotiska tonårsvärld. I alla fall du som har läst de två tidigare böckerna om Emanuel,
Konsten att ha sjukt låga förväntningar och
Manifest för hopplösa. Böckerna är skrivna av Åsa Asptjärn, vars bok
Wursten och Veganen jag skrev om i förra inlägget. Serien om Emanuel vänder sig till er som går på högstadiet.
Vem är då Emanuel Kent? För er som inte har läst om honom kommer här en kort beskrivning: Emanuel har en förmåga att fucka upp det mesta, sätta sig i pinsamma situationer och säga saker han inte borde. Han tycker själv att han har ett halvkasst liv och hans livsfilosofi är att inte ha för höga förväntningar.
I de två första böckerna går Emanuel i 9:an och ångesten över gymnasieval och framtiden blir alltmer påtaglig. Han inser att det är viktigt att ha mål i livet och beslutar sig för att skriva ett manifest. Ett manifest som går ut på att undvika förändringar. För det bästa är väl om allt är precis som det är nu?
I den tredje boken,
Rimligt lyckade ögonblick, har Emanuel börjat gymnasiet och nu gäller det att vara sann mot sig själv, men ljuga för alla andra. Redan första dagen i aulan lyckas Emanuel bokstavligen trassla till det när han fastnar med håret i en spik på väggen. Och pinsamheterna i Emanuels kaotiska liv verkar inte ha något slut. Det är nya klasskompisar han måste imponera på genom att påstå att han är värsta jazzälskaren, det är att svimma i skolan när han kysser sin ickeflickvän och att engagera sig i könsneutrala omklädningsrum för att slippa idrotten i skolan.
Det händer mycket i Emanuels liv och det är förbaskat roligt att läsa om honom. Jag skrattar för mig själv och det är svårt att inte gilla denna tonårskille, som hankar sig fram i livet på sitt alldeles egna sätt.
