Hejdå Dunne!

Böckerna om Dunne är verkligen små lyckopiller. Visst händer det tråkiga och sorgliga saker i hennes liv, som det ju gör i livet, men för det mesta möter Dunne dagarna med en sjuårings nyfikenhet och spontanitet. I den sista boken, Kärlek är bättre än ingen kärlek, är Dunne plötsligt försvunnen och ingen av kompisarna har sett henne sen hon blev sjuk. Inte ens bästa kompisen Ella Frida vet var Dunne är. Men att inte veta är hemskt, så Ella Frida bestämmer sig för att efterlysa Dunne. Någon måste väl ändå veta var ens bästa vän har tagit vägen?

Berättelsen om Dunne har med den sjunde boken, Kärlek är bättre än ingen kärlek, kommit till ett slut och det känns helt ok. Det har varit ett härligt äventyr att följa Dunne och jag hoppas att många barn får chansen att ta del av hennes värld. För även om Dunnes liv inte helt och hållet påminner om läsarens, finns det många ögonblick att känna igen sig i.

 

 

Roligt och sorgligt på samma gång

Wow alltså! Jenny Jägerfelds nya bok Mitt storslagna liv har fått mig att ömsom skratta, ömsom gråta. Som så många gånger förr skriver Jägerfeld om det svåra med humor som vapen. Och hon gör det så himla bra. I Mitt storslagna liv överträffar Jägerfeld sig själv. Jag kan i alla fall inte minnas att jag skrattat så ofta och högt när jag läst hennes tidigare böcker.

Sigge, hans mamma och två småsyskon har flyttat in hos mormor i hålan Skärblacka. Tanken är att familjen bara ska bo där tillfälligt, tills mamma har hittat nytt jobb och ny lägenhet. Sigge däremot tycker att de kan stanna, för mormors hus är himmelriket. Det är inrett i 50-tals stil med flipperspel, jukebox och en äkta Chevrolet. Dessutom är mormor inte den som bryr sig om regler och vad andra tycker. Hon är den hon är i sina skinnbyxor, högklackat, bomberjacka med silverpaljetter och guldhalsband. Men bäst av allt är att Sigge äntligen har chansen att reboota sig själv. Innan sommarlovet är slut och det är dags att börja på den nya skolan ska han bli en ny människa. Planen är att bli populär. Ja, omåttligt populär.

Sigges försök att förändra sig är medryckande läsning. Det är tokroligt och jag bara älskar berättelsens karaktärer; Krille Maräng med sina knasiga filmidéer, Juno med den turkosa peruken, Majken som alltid PRATAR HÖGT och Bobo som endast kan ett fåtal ord. I allt det roliga dyker dock allvaret upp. Det gamla livet i Stockholm med utanförskap och ständiga påhopp av andra elever gör sig påmint. När dessa minnesbilder dyker upp hos Sigge förstår man att han vill reboota sig själv. Det sorgliga är bara att någon annan har satt normen för vad som är rätt eller fel. Det sorgliga är att acceptansen för det annorlunda fortfarande är så låg ibland.

 

Höstrys

Två favoritförfattare, Camilla Lagerqvist och Lena Ollmark, har kommit ut med nya böcker som är perfekta att läsa i höstmörkret. Camilla Lagerqvist har jag skrivit om förut och hennes nya Pojken i graven levde upp till mina förväntningar. Än en gång tar hon oss med till en annan tidsepok, ja till och med två i den här berättelsen. Det är 1965 och syskonen Bosse och Malin får genom sin mormor reda på mörka familjehemligheter. Dessa går tillbaka till 30-talets Sverige och hur man behandlade barn på mentalsjukhus.

Boken inleds med en obehaglig gravöppning och det är lätt att tro att man har en skräckhistoria i sin hand. Riktigt så är det inte, även om berättelsen är spännande. Spänningen ligger i att syskonen börjar nysta i en hemlighet som deras mormor bevarat i hela sitt liv. En hemlighet som avslöjar en mörk fläck i svensk mentalvård.

Pojken i graven är ännu en läsvärd bok av Camilla Lagerqvist och hon lyckas återigen få mig nyfiken på svensk historia. När jag har slagit igen boken måste jag bara ta reda på mer om behandlingarna hon skriver om. Och mycket riktigt hittar jag fakta om psykiatrins historia som är hjärtskärande läsning.

Lena Ollmarks Dödvatten är en ruggigt bra berättelse. Har man läst Ollmarks tidigare böcker vet man att hon är en mästare på skräck. Även den här boken har skräckinslag, men lutar mer åt att vara en psykologisk thriller. Precis som i Camilla Lagerqvists Pojken i graven kretsar handlingen i Dödvatten kring en familj med mörka hemligheter.

Två väldigt olika tonåringar möts på ett behandlingshem och inleder en vänskap. Båda bär på traumatiska upplevelser som hemsöker dem på olika sätt. Max har förlorat sin tvillingsyster i en olycka och Vera har haft en tuff uppväxt. När Vera får följa med Max till familjens lyxvilla i skärgården blir hon överlycklig. Allting börjar bra och tonåringarna njuter av sommar och sol. Men det dröjer inte länge förrän sommaridyllen förvandlas till en mardröm. Vera inser mer och mer att allting inte står rätt till i Max familj och att den fina ytan bara är en fasad.

Lena Ollmark är verkligen skicklig på att väva samman skräckinslagen med tonåringarnas livssituationer. Hon håller sig på precis lagom nivå vad gäller det övernaturliga. Dödvatten är en skräckinjagande berättelse på flera plan.