Läsningen av Den osynliga flickan i årskurs 6 pågår och klasserna har kommit halvvägs. Jag har skrivit ett tidigare inlägg om boken här. Eleverna har arbetat i grupp, i par och senast individuellt. Uppgifterna har varit allt ifrån ordförståelse, bokens handling och egna reflektioner och tankar.
Veckans individuella skrivuppgift klarade eleverna utmärkt. Frågorna de skulle besvara krävde koncentration och det skrevs under absolut tystnad. Bland annat skulle de skriva om hur boken känns, hur det skulle vara att leva under sådana förhållanden som beskrivs i boken och skillnader i sitt eget liv och huvudpersonens liv. Några elever läste sina texter högt inför klassen. Elin i 6B skrev en tänkvärd text som hon vill dela med sig av. Jag har valt ut några stycken ur texten (hela är för lång för att publiceras här).
Jag tycker synd om de som lever fattigt och i krig. Det blir många känslor på samma gång. Jag blir upprörd och arg på samma gång, att det kan finnas dumma människor som bara vill ha makt och döda.
Parvana är modig och kämpar för sig själv och sin familj. Ifall jag hade bott i krig och svultit, inte vågat gå ut, då hade jag mest varit rädd. I Sverige har vi inte krig. Vi lever och slänger mat, blir arga för vi inte får pengar. Vi behöver inte jobba, vi får gå till skolan och ändå klagar vi på allt och alla.
Om jag hade bott som Parvana hade jag nog inte överlevt, jag hade fått panik och varit rädd.
Så här bra kan det bli när elever ges möjlighet att uttrycka sina personliga tankar och känslor under läsningens gång. Jag tror att läsning blir både lättare och mer lustfylld om eleverna får relatera till bokens innehåll på något sätt.
