Tonårstid

Ibland när jag läser/har läst böcker kan jag börja tänka på någonting som en elev sagt eller gjort. Det kan vara bokens berättelse, en person i boken eller något i texten som får mig att dra paralleller till en elev. Häromdagen uttryckte sig en tjej ganska uppgivet om framtiden, vilket ledde till att vi i klassen började prata om tonårstiden. Vi kom bland annat in på framtidsutsikter och att det kan kännas ganska hopplöst ibland. Och att tonårstiden kan vara jobbig med en massa måsten att leva upp till.

Jag kom då att tänka på Johanna Nilssons Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med. Det är en gripande historia om att vara tonåring, att känna sig osynlig och att må så dåligt att man inte ser någon mening i att leva längre. Jag vet, det låter deprimerande, men i allt det mörka försöker Johanna Nilsson inge hopp när hon skriver:

Det är ju det som är så fantastiskt med livet - att man aldrig vet vart det tar vägen med en! Plötsligt möter man sitt livs kärlek, just som man gett upp hoppet om att någonsin träffa någon. Plötsligt får man en vän för livet. Plötsligt vågar man göra något man aldrig vågat förut. Plötsligt försonas man med en gammal ovän. Plötsligt börjar man tro på sig själv. Plötsligt vaknar man en morgon med ett leende på läpparna och tänker att ingenting är omöjligt. Plötsligt blir man glad över saker som man tidigare inte ens lagt märke till.

Så ni tonåringar som tycker att livet suger, ge inte upp! Man vet inte vad som väntar och det kan bli så mycket bättre än man tror. Läs Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med. Den kan vara din räddare i nöden.